Puma 24 Run

Efter en vår med en misslyckad 6-timmars i Skövde, en skaplig Marathondebut (på 3:40) och ett katastrofalt Göteborgsvarv (en bit över 2 timmar) kände jag att jag verkligen ville lyckas när det nu äntligen var dags för 24 timmars igen. Jag tyckte nog jag hade förberett mig väl under våren med några 5 milare och en 7,5:a men veckan innan Varvet blev jag förkyld och hostan som kom efter hade inte riktigt släppt på söndagen innan Holte. När jag på måndag morgon dessutom började käna mig lite öm i musklerna trodde jag nästan det var kört men jag kortade ner dagarna på jobbet, tupplurade, käkade kiwi, drack roibos-the och actimel. Så när jag körde ett testpass på en knapp mil på torsdagen kändes det riktigt bra trots att hostan satt kvar.

Jag packade således mina väskor på torsdag kväll (4 par skor + lite annat) och på fredag morgon tog jag tåget till Jönköping där Markus väntade för vidare transport ner mot Danmark. Allt började nu kännas riktigt bra med mycket snack om löpning, musik och livet i bilen och lite lagom tävlingsnerv. Vi stannnade och åt på en förvånansvärt bra rasta någonstans i norra Skåne och det kändes som kotlett med potatis faktiskt var riktigt bra uppladdningsmat. Vi anlände till tävlingsplatsen vid Rude Skov redan runt två på fredageftermiddagen och hade rätt bra med tid att bekanta oss med banan, sätta upp tält mm. Banan gick till stor del inne i skogen och när vi provgick den följde vi det spår som vi trodde var sträckningen. Det var backar precis hela tiden och jag blev riktigt nervös för att det skulle kunna bli väldigt tufft. Vid det här laget kände jag nog att 15 mil var ett helt OK resultat. När vi gått varvet pratade vi lite med Kasper som var en av arrangörerna och han lugnade oss med att den inte helt följde det spår vi gått och förändringarna gjorde banan något mildare.

När tältet var uppe, Markus monterade allt själv vilket nog var lika bra, åkte vi in till Holte Centrum för att proviantera lite till tävlingen. Till skillnad mot svenska tävlingar så ingick inte måltider i startavgifter (nötter, bananer, kaffe sportdryck, kakor mm ingick.) utan detta kunde man köpa till om man ville. Eftersom måltiderna serverades i ett tält lite utanför banan och många stafettlöpare skulle utfordras tänkte vi att det nog skulle ta rätt lång tid att ta dessa måltider och då det ändå kostade extra kunde vi hellre köpa till lite mat som vi kunde äta när vi ville. Vi handlade lite ciabatas, Philadelfiaost, skinksallad (typ majonäs med skinka i) plus yoghurt, korvar, köttbullar och lite anat smått. Efter provianteringen letade vi ett tag efter en restaurang och hittade tillslut en pizzeria som fick duga. Till min förvånig höll pizzan väldigt hög klass och depåerna laddades nu upp för fullt en sista gång.

Efter måltiden ringde Frederic Viking en gammal kompis sedan tonåren som jag delat några synthband med genom åren. Han hade dagen innan meddelat att han bodde bara 5 km från tävlingen, riktigt häftigt och ett kärt återseende, tror det var 10 år sedan sist. Efter lite småprat om löpning, gamla Roskildeminnen och livet i almänhet var det så dags att försöka somna i tältet, en av mina absolut svagaste grenar. Tror jag låg vaken från 23:00 till strax efter midnatt då tävlingsledningen förmodligen fyllnat till och kom sig för att testa ljudanläggningen med lite spontankareoke till TOTO av alla jävla band. När väl musiken tystnat somnade jag i alla fall gott och vaknade nog strax innan kl 6:00 av kråkornas kraxande. Låg sedan kvar ett par timmar och slumrade kanske lite så jag kände mig rätt utvilad när Markus kom och berättade att han hade gjjort iordning mackorna till loppet plus frukost, snacka om support. Frukost med macka, youghurt och en banan intogs och därefter de nödvändiga morgonbestyren. Tog sedan två Dimor och en Omeprazol för att lugna magen lite, något som visade sig vara ett vinnande koncept. Fram till start var det nu mest horizontalläge i tältet som gällde med lite kaffe, banan, sportdryck och vatten som uppladdning.

Kl 12:00 var det då äntligen dags för start efter lite Zumba-uppvärmning (behöver jag tillägga att jag inte deltog?). Startfältet bestod av 32 sololöpare i 24h klassen ett tiotal sextimmarslöpare och runt 50 stafettlag med 6-12 deltagare (tror jag).
Öpppnade loppet lugnt med mellan 6:30 och 7:30 i snittempo även om de första varven gick något fortare. Efter ca 3 varv hade man en rätt bra bild av vilka backar som var bäst att gå i och vilka man kunde försöka löpa på i. Höll jämnt tempo fram till 6 timmar (51 km) då Frederic kom förbi med en Pizza som vi tog ett par slicear av i lugn och ro medan vi snackade igenom loppet so far och vilade benen. Från Hallsberg minns jag att jag var väldigt förvånad över hur pigg jag var efter 6 timmar, den känslan infann sig inte riktigt här utan jag tyckte nog att benen börjat kännas slitna redan nu. Kanske var det för att jag avverkat 4 km mer på 6 tim här eller så var det backarna?
Efter pizzan blev det ett lugnare varv för att inte stressa magen och mjuka benen efter vilan. Sedan började det släppa och kl 9 på kvällen kändes allt helt perfekt. Temperaturen hade gått ner och förhållandena påminde rätt mycket om mina ordinarie kvällsrundor i Risveden. Jag öste nu på rätt bra i nerförsbackarna och när mörkret föll var det på gränsen till nattorientering i en jäkla fart (kändes det som).
Under natten klev flera löpare av och fräschade till sig så jag kände nog att jag tog några placeringar nu eftersom allt flöt på bra men det var först runt kl 6 på morgonen, alltså efter 18 timmar som jag fick veta av damen i vätskekontrollen att jag låg etta! Hennes man låg nämligen två så hon tyckte jag skulle gå in och vila. Jag blev nu både glad och stressad, hur skulle jag hantera detta, en seger på G? Jag tog reda på vem som var hennes man och “visste” nu att jag ledde med 2-3 varv. 2:an hade fikat och samlat energi ett tag och när han passerade mig på tartanbanan och sedan började plocka några hundra meter per varv blev jag riktigt skraj. Jag insåg att hans självförtroende stärktes av plockningarna så jag satsade nu allt på ett kort. Jag öste på för fullt på ett varv nu och gick nästan 5 min snabbare än tidigare varv och plockade således några hundra meter på min motståndare, han såg måttligt nöjd ut och vid nästa varvning hade ha återigen tagit sin plats vid fikabordet, vilken lättnad!
Efter delsegern mot 2:an försökte jag hålla farten uppe men snabbvarvet hade tagit en del kraft och motivationen började tryta lite, jag visste inte riktigt hur mycket förskott jag hade men jag slappnade nog av lite nu i alla fall.
De sista 4-5 timmarna fick jag lite olika uppgifter av de danska löparna och Markus och jag drog slutsatsen att jag låg 2-3 varv före en dansk i blå tröja. När jag så med två timmar kvar blev omsprungen av en dansk i blått linne började jag tvivla på om han verkligen låg ett varv bakom eller om vi nu låg jämsides. Jag tänkte att jag nog aldrig skulle förlåta mig själv o jag förlorade av lättja när jag hade lite kraft i benen så jag tryckte på rätt bra under sista timmen och tog säkerligen 500-800 meter på den blåe dansken. Någon gång under sista timmen passerade jag även en kille som sa “Du kommer att vinna stort!”.
När jag gick in i varvningen sista gången var jag rätt säker på att jag hade vunnit, inte minst pga. jublet och jag rullade nu ut på sista varvet med förhoppningen att komma över 184 utan att få för lång väg tillbaka efter mätning. Det funkade bra och promenaden tillbaka till tältet, Markus, Frederic med familj (inklusive alla barn och mor och far som jag välk knappt sett på 20 år) och prisutdelning gick över förväntan.

Väl på prispallen förstod jag att 2:an var han som berättat att jag skulle vinna stort och trean var en kille som jag snackat lite med innan tävlingen men inte noterat nämnvärt under tävlingen. Han i blå linnet syntes inte till och inte heller damen i vätskekontrollens man. Allt som allt kan man säga att jag verkligen hade noll koll på placeringen vilket faktiskt kanske var bra för mig. Eftersom nerven fanns där hela tiden pressade jag mig in i det sista och persade med över 12 km, jag hade kanske nöjt mig med 4 km mindre om jag slappnat av.

Efter tävlingen  packade Markus ihop allt och vi fick hjälp att bära alla saker till bilen, något som är oerhört värt när man stelnat till. Vi  åkte vi till ett hotell bara några hundra meter från starten och checkade in på världens varmaste rum. Vi släpade oss ner till hotellets cafe och åt svindyra mackor med öl och somnade sedan i hettan på rummet eftersom vi fortfarande inte fått upp fönstret. Sov en del och svettades och ryckte lite om vart annat innan det var dags för lite friskluft och svalka utomhus. På vägen ner (de 7 trapstegen från helvetet) passade jag på att fråga receptionen om fönstret och vid nästa besök på rummet fick vi äntligen in lite friskluft. Sov rätt gott under natten och frukosten var riktigt fin även om magen kanske inte var riktigt redo ännu. På hemvägen körde vi innåt Köpenhamn för att hämta ut priset tyvärr var Löberen butikern stängd så det blev raka vägen mot Sverige. Det hade börjat regna under natten och på HH båten hade vi inte en tanke på att ta oss utanför bilen och första och enda stoppet blev Mc Donalds i Ljungby kändes bra att undvika överraskningar idag.

Sammantaget så gick sedan återhämtningen bra, tog en lätt tur på löpband när jag provade ut skor på Löberen fredagen efter målgång men fick inget riktigt pass förrän onsdagen 11 dagar efter målgång. Träningen fortsatte sedan nästan som vanligt men även nu drygt två veckor efter målgång känns det i kroppen att man varit iväg på något aldeles extra. Räknar med att det ska ta ett par månader innan allt är som vanligt igen men nästa fredag (knappt 4 veckor efter Holte) är det dags för nästa utmaning Lappland Ultra som jag ska springa ihop med Pelle (grannen). Blir säkert ett lopp i sig att skriva om.

Två tidningar passade på att göra segerintervjuer veckan efter loppet:
http://kkuriren.se.adp-visitor.sth.basefarm.net/sport/lokalsport/1.722478
http://www.lerumstidning.com/nyhet_visa.asp?id=12535&sidnamn=SPORT

24 timmars resultat genom tiderna

Har under helgen roat mig med att följa utvecklingen på 24 timmars loppet i Espoo. Samtidigt har jag satt ihop en lista med svenska herrars 24 timmars prestationer genom tiderna.
Jag har plockat datan från KG Nyströms hemsida, Mattias Bramstångs statistik på ultradistans.se och den fantastiska tyska ultrasidan d-u-v.org . Alla tre sidorna har riktigt bra statistiksamlingar och rekomenderas varmt, men en uppdaterad lista på 24 timmars resultat har saknats så jag satte mig i lördags kväll och knåpade ihop den lista jag själv var mest intresserad av.
Eftersom listan inte blev klar förrän under söndagen bestämde jag mig för att ta med resultaten från Espoo i helgen också (något som tyvärr petade ner mig två placeringar då Patrick Joyce och Johan Dahl passerade mig, bra kämpat killar, jag kommer igen).

1	Larsson	Rune	1956	262,640	1986	Hönefoss	NOR
2	Olsson	Henrik	1975	257,042	2009	Bergamo	ITA
3	Hartikainen	Reima	1963	241,210	2007	Espoo	FIN
4	Thunberg	Anders	1959	237,800	2008	Bornholm	DEN
5	Ritella	Christian	1972	233,605	2006	Oslo	NOR
6	Elmgart	Otto	1970	222,170	2009	Lüttich	BEL
7	Järlåker	Bertil	1936	220,100	1987	Niort	FRA
8	Elinder	Fredrik	1966	218,944	2009	Hallsberg	SWE
9	Jungnelius	Björn	1947	217,170	1995	Basel	SUI
10	Andersson	Mikael	1972	215,086	2007	Espoo	FIN
11	Lindvall	Stefan	1965	214,184	2006	London	GBR
12	Skoglund	Kjell-Ove	1941	210,048		Basel	SUI
13	Byren	Hasse	1965	209,923	2009	Hallsberg	SWE
14	Wallström	Kenny	1958	209,275	2006	Oslo	NOR
15	Hällstorp	Georg	1973	207,141	2009	Hallsberg	SWE
16	Bretan	Ivan	1965	204,934	2006	Oslo	NOR
17	Bramstång	Mattias	1975	202,190	2006	Oslo	NOR
18	Franzén	Leif	1946	201,780	2003	Uden	HOL
19	Falk	Andreas	1977	201,362	2004	Trollhättan	SWE
20	Sjölund	Kent	1957	196,220	2010	Espoo	FIN
21	Hernandez	Federico	1968	195,094	2007	Trollhättan	SWE
22	Liljegren	Mats	1976	195,019	2009	Trollhättan	SWE
23	Welleman	Sven	1969	191,505	2009	Rönne	DEN
24	Palmqvist	Bertil	1946	186,346	2010	Espoo	SWE
25	Riihinen	Jarmo	1962	184,438	2008	Hallsberg	SWE
26	Dahl	Johan	1982	182,680	2010	Espoo	FIN
27	Pettersson	Markus	1981	180,356	2009	Hallsberg	SWE
28	Liss	Hugo	1942	178,808	1986	Hönefoss	NOR
29	Samuelsson	Stefan	1972	178,190	2005	Rönne	DEN
30	Pelander	Bo	1943	175,595	2005	Trollhättan	SWE
31	Karlsson	Roland	1941	175,107	1990	Apeldoorn	HOL
32	Joyce	Patrick	1963	174,348	2010	Espoo	FIN
33	Karlsson	Niklas	1972	171,900	2009	Hallsberg	SWE
34	Andersson	Valdemar	1954	170,665	2007	Oslo	NOR
35	Håkansson	Jonas	1966	170,630	2005	Trollhättan	SWE
36	Blücher	Tord	1958	169,910	2005	Trollhättan	SWE
37	Karlsson	Markus	1972	168,049	2009	Hallsberg	SWE
38	Söderlund	Emil	1975	168,049	2009	Hallsberg	SWE
39	Karlsson	Ingemar	1945	166,599	2007	Trollhättan	SWE
40	Frost	Benny	1965	165,151	2007	Trollhättan	SWE
41	Nyström	K-G	1938	164,800	1986	Hönefoss	NOR
42	Johansson	Rolf E.	1963	162,920	2004	Trollhättan	SWE
43	Alnebring	Robert	1958	162,365	2003	Trollhättan	SWE
44	Junkell	Henrik	1972	161,972	2006	Trollhättan	SWE
45	Tryggvesson	Ted	1950	161,210	2007	Espoo	FIN
46	Almqvist	Lars	1951	161,057	2003	Trollhättan	SWE

I listan visas alla 24 timmars resultat som överstiger 100 miles.

Hallsberg 24 h – 2009

Efter att ha avverkat 3 st 6 timmarslopp bestämde jag mig under förra sommaren för att öka till 12h under 2009. Och efter lite övertalning av Reima på förra årets Kraftlopp vågade jag mig även på att sikta mot 24. Egentligen skulle 12 h debuten skett i Mellsta i våras men när den blev inställd kände jag att det var lika bra att gå på det fulla dygnet direkt, inte minst för att det var RM. Är barnsligt förtjust i tävlingar som gäller även om man sällan är med och slåss om något som spelar roll.

Veckan innan loppet var min tredje semestervecka. Eftersom jag var hemma själv med barnen och vädret var halvtråkigt gick allt på sparlåga denna vecka. Dubbla tupplurar och god nattsömn lade en god grund och jag var tillslut nästan orolig att jag hade vilat för mycket, termen Övervilad myntades.
På fredagen åkte jag och killarna upp till mina föräldrar som hade fått äran att ta hand om de små medan jag roade mig i Hallsberg. Landade i Katrineholm tidigt på eftermiddagen och med fika, god mat och en promenad lades grunden till ännu en god natts sömn.
Vaknade på lördag morgon oförskämt utvilad runt 7:30 käkade frukost och blev skjutsad till tåget som gick 9:45. Tog plats direkt i restaurangvagnen där jag hade turen att träffa Maria (FunRun). Eftersom hon sprang 24h förra året så fick jag lite råd som var allt för sena att ta till sig men trevligt att nörda lite sista timmarna innan ett lopp.
Väl i Hallsberg mötte jag alla möjliga gamla goda vänner och nya bekantskaper. Särskillt kul att möta Philip och Markus som jag laddat upp och snackat taktik med innan loppet samt naturligtvis min gamle vapendragare Frecke som debuterade på 6h idag. Inte hade vi kunnat föreställa oss att vi skulle hamna här när vi lärde känna varandra under en ciggarett och folkölsmarinerad sommar i slutet av 80-talet.

Var lite oroliga för att jag kanske anlände sent men blev snart rastlös när jag fått på mig kläderna. Mötte Krister Lind utanför och han rådde mig att vila benen sista timmen innan och när Krister råder då lyder man. La mig en kvart inne på läktaren i Hockeyladan. Förmodligen helt rätt att inte belasta benen men jag var rastlös i kroppen och pallade inte att ligga längre.
När klockan närmade sig 12:00 och startskottet skulle gå började även lugnet infinna sig. Första varvet skulle vara 300-nånting långt och jag började huvudräkna lite innan startskottet, men gav upp innan Markus kom förbi och berättade vad jag skulle gå på.
Hade ett upplägg som bygde på 18 min för två varv. Där jag tänkte mig gå ca 4-500 meter vart annat varv vid vätskan. Lade dock om taktiken direkt vid start då det var rätt kraftig vind och det verkade mer taktiskt att gå vid bortre vätskan på väg in mot tartanbanan. Testade 2 set (om vardera 2 varv) först med den taktiken och det gick nästan exakt på sekunden så jag höll fast vid det så länge jag kunde:
Tror jag höll detta tempo de första 6 timmarna då jag avverkade någonstans runt 47-48 km. Kändes väldigt stabilt och tiden gick nästan löjligt fort. Kom på att efter 5 timmar på ett 6 timmars brukar det mesta gå emot en men på 24 timmars var det livets glada dagar. Den goa känslan fortsatte under den andra 6 timmars perioden även om tempot sänktes lite, vid 12h hade jag nått 92 km.
Eftersom Markus haft god framgång med en dusch och uppfräschningspaus efter 6 timmar bestämte jag mig för att åtminstånde byta t-shirt och fräscha till mig lite runt tolv. Hämtade då även iPoden som jag hade börjat längta så smått efter. Precis innan 12h löparna klev av banan gick jag ut med ny energi och hade nu de absolut skönaste timmarna under loppet från 00:00 till 03:30 ungefär. Löpte och gick jag runt i ett lyckorus som kulminerade till Mastodons – The Czar. När loppet hade pågått i två timmar hade jag legat på plats 38 men fram till natten hade jag och Markus klättrat relativt jämsides och någongång mitt i natten nådde vi båda top 10. Tyvär rusade jag på lite väl inspirerat till Mastodon och tvingades till 1,5 timme med konstant promenad och jag tappade några placeringar men låg ändå på en 12:e plats någon gång runt 5-6 på morgonen när jag så sakta började återfå ett skapligt löpsteg igen.
Timmarna fram till kl 9:00 var en kamp med att hålla uppe tempo och samtidigt balansera så att jag sparade lite krafter. En kamp som inte gick så bra och runt 7-8 på morgonen hade jag reviderat mina mål och kände att mellan 15-16 mil var riktigt bra. Kl 9:00 dök masören upp igen (tog en massage någon gång på kvällen innan) och jag bestämde mig för att investera en kvart för att få igång benen. Kvarten blev närmare 20 minuter och när jag steg ut på banan igen trodde jag att investeringen var riktigt dålig men efter ett knappt varv var jag tillbaka med ett piggt steg och de sista dryga två timmarna fick jag återigen upp hoppet om att nå 17 mil. Jag tror att jag låg på runt 8:e plats och var ruskigt nöjd med placeringen. Men hade nog också på känn att jag kunde plocka en eller två om det flöt på.
De sista två timmarna var en oerhört lång ocjh segdragen kamp för att plocka varv på varv i rätt tempo men med bra pepp från Federico, Markus (som tyvärr fått kliva av några timmar tidigare), Frecke, Reima, Kaj, Peter, Eric & Maria och alla andra, inte minst speakern blev den här delen så oerhört häftig. Att höra speakern ropa ens namn och placering (som steg sakta) samtidigt som man blir påhejad av goda vänner och respekterade löpare betydde oerhört mycket för energin som slutligen gjorde att jag kom upp i 171,9 km och en 5:e plats på RM. Ett helt ofattbart resultat när slutsignalen väl ljöd och jag var helt omskakad och rörd av allt runtikring.

Efter loppet låg jag och grät ett par minuter och fattade knappt att jag kommit 5:a i ett RM. Frecke kom med överdrag och en alkoholfri weissbier som lugnade nerverna lite. Och efter att slutvarvet blivit uppmätt krävdes det tre personer för att överhuvudtaget få upp mig i stående position. Lunkade sedan bort till hallen för dusch och ombyte och det var riktigt skönt att ha med sig Frecke som personligt stöd (fysiskt) och bärare/chaufför. Lyckades kränga mig in på middagen och petade ner lite potatisgrattäng och fläskfilé även om det inte smakade något vidare just då.
På hemvägen somnade jag en sväng runt Läppe och när jag kom hem till mina föräldrar kunde jag knappt ta mig upp för de 5 trappstegen till ytterdörren. Som tur var kom mor ut och mötte mig och barnen hade nog viss förståelse för att pappa inte riktigt var sig själv. Försökte vara lite social hemma men det enda jag var ritkígt bra på nu var att sova. Så vid 20:00 tog jag med mig Svante upp och somnade för natten. Henry kom upp lite senare och kl 04:00 på natten vaknade jag oerhört kissnödig, försökte resa på mig men insåg att det var omöjligt utan att riva halva rummet och väcka barnen så jag hoppades på att blåsan fungerade och slöt ögonen för att somna om. Kl 7 väcke Svante mig och eftersom en var vaken och lite plats hade skapats på madrassen på golvet kunde jag nu krypa bort till en närbelägen fotölj och resa mig upp för att ta mig till toa… vilken lättnad. Under måndagen (dagen efter målgång) blev jag gradvis bättre i mina stela knän och frammåt kvällen kunde jag ta ett varv runt kvarteret till och med. Två dygn efter målgång kändes knäna helt OK och jag kunde röra på dom relativt obehindrat men fotsulorna var fortfarande svullna, de blev rigktigt bra runt en vecka efter målgång. Första löppasset tog jag på torsdag kväll och det kändes bra förrutom i höger höft där det högg till efter 500 meter och höll i sig under hela passet.
Tisdagen en dryg vecka efter målgång sprang jag KK-joggen (kvartsmara) helt onbehindrat även om tiden blev runt 2 min sämre än förra året.

Är helt enkelt oerhört nöjd med träning, prestation och återhämtning!

De vanligaste frågorna efter loppet har handlat om mat och sömn och sömnen var enkel för mig. Jag struntade helt enkelt i att somna och blev inte sovtrött en enda gång under loppet (startade ju övervilad). Maten får nog också sägas ha gått min väg. Drack framförallt av den relativt blaskigasportdrycken och åt främst salta nötter och korv med bröd. Helt enkelt sådant som funkat för mig under träning. Två riktig höjdare i matväg var när det serverades pasta med köttfärssås runt 21.00 på kvällen och när Federico strax därefter bjöd på en alkoholfri Weissbier. Tror det var humlen som skapade någon sorts lugn i kroppen som hjälpte till under någon timme. Hade även med min egen mix av Oboy och Kaffe som kickade in bra frammåt småtimmarna. I övrigt var det inga konstigheter utan jag åt och drack blandat och hade säkert nytta av mitt matglada sinne.

Skövde 6 timmars 2009

Efter att förra året ha blivit tvungen att ställa in Skövde 6h var jag i år oerhört laddad för en revansch redan i höstas. Ett av förra årets mål som jag absolut trodde jag skulle klara var 60 km på 6 timmar det gick inte alls trots att formen kändes bra. Vid sista försöket i Hallsberg hade vi årets varmaste dag och jag kom bara 52 km vilket nog var max vad jag kunde klara i den värmen. Mitt tidigare 6 h pers satte jag i Tibro då jag kom runt 54 km på et dåligt upplagt lopp på en enkel bana. Nu var i alla fall siktet inställt på revansch. Kände mig oerhört väl förberedd med hela 6 st pass på över 30 km under januari och februari. Kollade också min träningsdagbok veckan innan och såg att jag haft tre månader i streck med som mest 3 dagar utan löpning, med bara ett undantag för semestern på Lanzarote då jag faktiskt var löpledig hela 4 dagar i ett sträck. Egentligen helt otroligt att man varit frisk i tre månader när barnen varit sjuka i säkert 6 veckor under den tiden. De problem jag haft med vader och till viss del knän och fötter under början av året har också varit borta sedan början av februari, som för övrigt var min mesta löpmånad någonsin både i tid och distans. När lördagen väl kom steg jag upp kvart 05:45 för att åka med Pelle till tåget i Alingsås 07:07. På perrongen mötte vi upp Steve och Lars och det var nog en del nervositet och spänning i luften. Efter en förträfflig Latte med Kanelbulle i Bistron kände jag att dagen var igång och att inget skulle kunna kännas bättre. Väl framme så träffade vi några andra deltagare och gick gemensamt till Volvohuset som var tävlingscentrum. Reima, Peter, Torill och ett gäng till var redan i gång för fullt. Vi satt och snackade nå’n timme innan ombyte och den oerhört svåra frågan om långkalsonger under tightsen. Ingen (inklusive mig) verkade veta hur man skule göra när det var +3 ute och man skulle springa i 6 timmar. I omklädningsrummet frågade jag Daniel Gillberg och han sa “Absolut inte”, förmodligen dagens bästa råd. Innan loppet mingladde vi lite och träffade nya och gala bekanta och klubbkompisar. riktigt kul att träffa flera som man bara känner virtuellt sedan tidigare. På startlinjen hade jag bestämt mig för den klassiska tävlingsräkten Tights, Underställströja, T-shirt och en funktionsmössa. Kändes lite kallt till en början och när Avén (trodde nog inte han skulle komma till slutmen han hade haft strul med bilen) dök upp med jack på blev jag tveksam igen. Efter två varvvar temperaturen perfekt och jag är väldigt nöjd med klädvalet. De första 10 kilometrarna gick i 5:20 – 5:35 tempo även fast jag testade att gå ibacken och även unnade mig att gå vid drickat. Försökte håla mig ifrån vätska och mat två varv för att ta rejält på det tredje. Det funkade bra men efter en timme var det ändå dags för ett besök på huset. Klockade in pausen på 3-4 minuter. Vilket inte var någon fara eftersom jag hållit bra tempo innan men den lilla återhämtningen gjorde också att jag kände mig redo för ett lite högre tempo och den andra timmen gick nog i snitt i 5:25 tempo. Efter två timmar (tror jag) varvade Avén mig vilket faktiskt var mer kul än bevärande han hade ett bra steg och höjde nog humöret lite allmänt. Tyvärr sprang alla bekanta i nästan samma tempo vilket gjorde att man nästan aldrig träffade någon.Hade ett par halvvarv med Pelle i början. Blev omsprungen av Lars nå’n gång i mitten och Steve och jag passerade var andra om vart annat i 4-5 timmen men i övrigt var det nästan lite ensamt. Tredje timmen flöt på som den skulle och jag höll 5:35 tempot en bra bit in i fjärde timmen tack vare min superlatte gjord på Oboy och kaffe. Men efter ca. 3:15 gick kilometrarna något långsammare trots att allt kändes bra. Unnade mig en gånpaus med lite gel strax innan 4 timmar och jag kom igång igen och höll humöret uppe i 45 minuter. Men nu (någon gång runt 4:30 -4:45) var jag riktigt under isen. Kände bara tt vad fan håller jag på med. Att jag ens vågar fundera på 12h är ju bara ett skämt osv. Tog nu andra halvan av Ultralatten och fick upp humöret igen och höll ett skapligt tempo 5:55 – 6:10 i tre till fyra varv. Nu var det bara en knapp timme kvar och jag hade en minut tillgodo på för att klara 60 km om jag höll ett jämnt tempo på 6 min/km. Bestämde mig för att ta sista gelen för att ha lite tryck i benen sista 45 men den satte sig på tvären och gav mig håll så att jag fick gå 3/4 varv för att det inte skulle bli värre. Nu låg jag helt plötsligt 2 min back på 6 min tempooch jag fick hitta på en nödplan. jag bestämde mig för att hålla ett rimligt tempo fram till 5,5 timmar och sedan ge järnet. Lyckades hålla 6 min tempo i 2-3 km men vågade inte öka med risk för kramp, håll mm. Med 25 minuter kvar försökte jag höja tempot och det gick riktigt bra, när det var 20 min kvar var jag tvungen att göra exakt 3 varv (3,6 km) för att klara 60 km och jag tänkte att va fan det här har jag gjort tidigare, det fanns mer i Hallsberg, Steve och jag stog på in mot Lidköping mm. Ökade nu upp till 5:20 tempo och höll det tempot de sista tre varven. Passerade lars och försökte få med mig honom passerade även Rune Larsson som lät uppenbart överraskad ut av min framfart. När slutskottet (eller var det en tuta) ljöd var jag totalt utmattad och var tvungen att kasta min nummerlapp på marken och hämta kläder, nötter och dryck. Aurore Byström var vänlig och vaktade min nummerlapp jag hann snacka lite med henne och Magdalena Elinder innan Reima kom med mäthjulet två riktigt duktiga och trevliga löpare som båda hade spöat mig med flera varv och tillslut fick dra uppe mig från sittande pga kramp i höften. Kändes nästan ärofyllt. Slutdistansen blev 60,145 km ett oerhört gött resultat även om jag fick veta idag att Avén bara låg 50 meter längre fram. Men 50 meter är i det här läget både oerhört långt och relativt oviktigt. Är fruktansvärt nöjd med loppet och jag fick verkligen ut precis allt jag hade i kroppen. kanske hade man kunnat ta sig någon km till om man hållit igen lite i andra timmen men det kan också vara dom minutrarna jag plockade där som gav mig utrymmet i slutet. Slutade på 36:e plats efter en lång radda med prominenta Ultralöpare i toppen. Häftigt att se vilket steg bla. Henrik Olsson och Mattias Bramstång höll genom hela loppet. Efterloppet var det mingel och ultrating. Minglet kändes riktigt kul med några nya bekantskaper men Ultratinget var rätt segt. Man är helt enkelt inte riktigt på hugget efter en sådan urladdning. På resan hem hamnade Pelle och jag i en helt osanolik tågvagn full av förortstjejer i gymnasieålder som varit i Stockholm på något integrationsprojekt. En värld man inte känner sig helt bekväm i kan man väl säga och dom hade nog jäkligt roligt åt vår avtrubbade förvirrade uppsyn när dom skojade om och med vår stela upsyn, verkligen en hellyckad avslutning på en hellyckad dag. Dagen efter kändes det rätt mycket i knän och framsidan av låren. Inget överdrivet och bara muskulärt så man är nog snart i spåret igen.

Sverigestafetten Sollebrunn – Lidköping

 

Ska försöka mig på en summering av gårdagens etapp av Sverigestafetten. En Megaetapp på drygt 7 mil mellan Sollebrunn och Lidköping som avverkades av mig, Steve Karlsson och Peter Eriksson. Vi startade 9:45 i Sollebrunn med att Steve och jag sprang de första 10 km (vi körde hela tiden paus ca varje 5 km). Efter det tog Peter över min plats i spåret och jag satte mig vid ratten på följebilen under en mil. Första 25-30 minutrarna i bilen funkade bra men efter första stoppet kände jag mig kall och började så sakta stelna till.

Efter en timme i bilen var det således rätt stelt att ge sig ut i spåret ändå. Nu var det Peter och jag som sprang medan Steve körde bilen, men efter 4 km hade nog båda tröttnat på sin possition och bytte plats. Steve och jag löpte sedan gemensamt ca 15 km till Stora Levene där vi tog en liten paus, jag fyllde på med Caffe Latte och banan och Peter och Steve växlade plats igen. Jag var nu uppe i 19 km sedan senaste rasten och kände mig rätt sliten, men när vi lämnade Stora Levene kändes benen lätta igen och dom följande 6-7 kilometrarna gick riktigt lätt. Jag misstänker att det kan ha berott på den kalla Caffe Latten men säkert även på att stoppet vid Karl-Åkes livs var lite längre än de vanliga vätskestoppen. Hur som helst rekomenderar jag mig själv mjölkbaserad dryck gärna med koffein när jag börjar känna mig sliten.

När andra etappen var uppe i 27,5 km (7,5 längre än jag hade planerat egentligen) bytte jag och Steve plats och det var nu riktigt gött att sätta sig i den varma bilen och vila benen i totalt ca 45 minuter. Tror detta var en rätt lagom paus efter mina nu totalt 37,5 km. Jag ska inte påstå att jag var pigg när jag gav mig ut igen men jag kände mig ändå redo att ta mig an uppgiften. Och med tanke på att de första två etapperna gått i 5:36 tempo (raster inte inräknat) var jag nog ändå rätt pigg.

Sista etappen in mot Lidköping beräknade vi till 19-20 km och Steve och jag var nog inställda på att ta hela den även om säkerligen viss tvivel kunde skönjas hos oss. Hur som helst tuffade vi på över slätten lite långsammare för varje kilometer och tystare och tystare ju längre vi kom. Första milen på den här etappen bjöd på några i vanliga fall mindre backar men nu var det läge att börja växla in gång så några kilometrar gick neråt 7 min tempo men å andra sidan hade vi några när vi höll käften och pressade ner oss mot 5:50 också. En knapp mil innan Lidköping kom vi ut på en betydligt mer traffikerad väg och autismen hos både Steve och mig nådde sitt kulmen. Nu handlade det verkligen om att avverka sina kilometrar på snabbast möjliga sätt. Då och då blev både Steve och jag håglösa och tog till gång men bara kortare partier, tror vi triggade varandra rätt positivt här.

När det var runt 2 km kvar till Rådhuset kunde vi slutligen komma ner på en väldigt trevlig promenadväg utmed Lidan och sinnet blev betydligt lättare hos oss båda även om jag besvärades av magen och fick gå lite för att undvika panikåtgärder.

Med bara ett par hundra meter kvar men ett visst tvivel om vart rådhuset verkligen låg frågade vi ett gäng vägarbetare vart vi egentligen var på väg och i samma stund såg vi Rådhusets torn. En oerhört mäktig upplevelse att få rulla in till slutmålet, Lidköping är ju skitlång bort, och möta upp Peter. Det är nästan att man blir lite rörd vid sådana här tillfällen och idag hade jag dessutom persat i distans, tempot hade varit högt och knäna kändes skapliga.

Väl framme letade vi med lokalbefolkningens hjälp upp ortens bästa Pizzeria (Madonna) och jag trodde knappt det var sant när det på menyns fanns en pizza med alla mina favoritingridienser (Salami, Köttfärssås och Ägg). Efter ett raskt obyte på toaletten smakade det aldeles utmärkt och personalen gav oss en förträfflig service trots våra rätt ofrächa gestalter.

På vägen hem var det skönt att slippa hålla i ratten och bara kunna njuta av sin prestation under dagen. Väl hemma sov Svante, Henry och Malin kollade TV och var riktigt glada trots att klockan var närmare åtta innan jag var hemma, härligt.

Kände mig inte helt nöjd med kaloriintaget när jag kom hem så det blev lite chips ett par kex med ost och ett glas rödvin. Somnade sedan runt 22:30 och sov till runt 02:00 då jag vaknade med frossa och trodde att barnens förkylning hade tagit mig till slut. Tänkte att det var rätt väntat samtidigt som det kändes bittert nu när man presterat så bra. Gick upp, käkade en banan och sköljde ner en Ipren med en halvlite vatten och somnade om rätt snabbt. När jag gick över till Svante vid femtiden på morgonen mådde jag ändå bra igen och när vi gick upp runt 8:00 så kunde jag tom. bära honom ner för trappen utan att lida nämnvärt.

Helt sjukt att springa över 56 km i ett tempo som bara översteg 6 min tempo med några sekunder (raster inräknat) och sedan vara en fullt fungerande mäniska dagen efter.

Summerat: Är rätt förvånad och nöjd över hur högt tempo vi höll ända in på sista milen. Vet inte om det beror på dom korta pauserna vi tog på varje 5 km, eller att distansen delades upp i tre. Eller kanske en kombination. Tror även det var rätt skonsamt att hålla det 5:36 tempo som de fyra första milen avverkades i. Tror helt enkelt på ett bra tempo och raster/gång istället fäör att lägga sig i ett lägre tempo och löpa på. Siktet är nu inställt på nytt distanspers i Skövde den 14:e Mars. 60 km känns nu rätt rimligt på 6 timmar.