Ska försöka mig på en summering av gårdagens etapp av Sverigestafetten. En Megaetapp på drygt 7 mil mellan Sollebrunn och Lidköping som avverkades av mig, Steve Karlsson och Peter Eriksson. Vi startade 9:45 i Sollebrunn med att Steve och jag sprang de första 10 km (vi körde hela tiden paus ca varje 5 km). Efter det tog Peter över min plats i spåret och jag satte mig vid ratten på följebilen under en mil. Första 25-30 minutrarna i bilen funkade bra men efter första stoppet kände jag mig kall och började så sakta stelna till.
Efter en timme i bilen var det således rätt stelt att ge sig ut i spåret ändå. Nu var det Peter och jag som sprang medan Steve körde bilen, men efter 4 km hade nog båda tröttnat på sin possition och bytte plats. Steve och jag löpte sedan gemensamt ca 15 km till Stora Levene där vi tog en liten paus, jag fyllde på med Caffe Latte och banan och Peter och Steve växlade plats igen. Jag var nu uppe i 19 km sedan senaste rasten och kände mig rätt sliten, men när vi lämnade Stora Levene kändes benen lätta igen och dom följande 6-7 kilometrarna gick riktigt lätt. Jag misstänker att det kan ha berott på den kalla Caffe Latten men säkert även på att stoppet vid Karl-Åkes livs var lite längre än de vanliga vätskestoppen. Hur som helst rekomenderar jag mig själv mjölkbaserad dryck gärna med koffein när jag börjar känna mig sliten.
När andra etappen var uppe i 27,5 km (7,5 längre än jag hade planerat egentligen) bytte jag och Steve plats och det var nu riktigt gött att sätta sig i den varma bilen och vila benen i totalt ca 45 minuter. Tror detta var en rätt lagom paus efter mina nu totalt 37,5 km. Jag ska inte påstå att jag var pigg när jag gav mig ut igen men jag kände mig ändå redo att ta mig an uppgiften. Och med tanke på att de första två etapperna gått i 5:36 tempo (raster inte inräknat) var jag nog ändå rätt pigg.
Sista etappen in mot Lidköping beräknade vi till 19-20 km och Steve och jag var nog inställda på att ta hela den även om säkerligen viss tvivel kunde skönjas hos oss. Hur som helst tuffade vi på över slätten lite långsammare för varje kilometer och tystare och tystare ju längre vi kom. Första milen på den här etappen bjöd på några i vanliga fall mindre backar men nu var det läge att börja växla in gång så några kilometrar gick neråt 7 min tempo men å andra sidan hade vi några när vi höll käften och pressade ner oss mot 5:50 också. En knapp mil innan Lidköping kom vi ut på en betydligt mer traffikerad väg och autismen hos både Steve och mig nådde sitt kulmen. Nu handlade det verkligen om att avverka sina kilometrar på snabbast möjliga sätt. Då och då blev både Steve och jag håglösa och tog till gång men bara kortare partier, tror vi triggade varandra rätt positivt här.
När det var runt 2 km kvar till Rådhuset kunde vi slutligen komma ner på en väldigt trevlig promenadväg utmed Lidan och sinnet blev betydligt lättare hos oss båda även om jag besvärades av magen och fick gå lite för att undvika panikåtgärder.
Med bara ett par hundra meter kvar men ett visst tvivel om vart rådhuset verkligen låg frågade vi ett gäng vägarbetare vart vi egentligen var på väg och i samma stund såg vi Rådhusets torn. En oerhört mäktig upplevelse att få rulla in till slutmålet, Lidköping är ju skitlång bort, och möta upp Peter. Det är nästan att man blir lite rörd vid sådana här tillfällen och idag hade jag dessutom persat i distans, tempot hade varit högt och knäna kändes skapliga.
Väl framme letade vi med lokalbefolkningens hjälp upp ortens bästa Pizzeria (Madonna) och jag trodde knappt det var sant när det på menyns fanns en pizza med alla mina favoritingridienser (Salami, Köttfärssås och Ägg). Efter ett raskt obyte på toaletten smakade det aldeles utmärkt och personalen gav oss en förträfflig service trots våra rätt ofrächa gestalter.
På vägen hem var det skönt att slippa hålla i ratten och bara kunna njuta av sin prestation under dagen. Väl hemma sov Svante, Henry och Malin kollade TV och var riktigt glada trots att klockan var närmare åtta innan jag var hemma, härligt.
Kände mig inte helt nöjd med kaloriintaget när jag kom hem så det blev lite chips ett par kex med ost och ett glas rödvin. Somnade sedan runt 22:30 och sov till runt 02:00 då jag vaknade med frossa och trodde att barnens förkylning hade tagit mig till slut. Tänkte att det var rätt väntat samtidigt som det kändes bittert nu när man presterat så bra. Gick upp, käkade en banan och sköljde ner en Ipren med en halvlite vatten och somnade om rätt snabbt. När jag gick över till Svante vid femtiden på morgonen mådde jag ändå bra igen och när vi gick upp runt 8:00 så kunde jag tom. bära honom ner för trappen utan att lida nämnvärt.
Helt sjukt att springa över 56 km i ett tempo som bara översteg 6 min tempo med några sekunder (raster inräknat) och sedan vara en fullt fungerande mäniska dagen efter.
Summerat: Är rätt förvånad och nöjd över hur högt tempo vi höll ända in på sista milen. Vet inte om det beror på dom korta pauserna vi tog på varje 5 km, eller att distansen delades upp i tre. Eller kanske en kombination. Tror även det var rätt skonsamt att hålla det 5:36 tempo som de fyra första milen avverkades i. Tror helt enkelt på ett bra tempo och raster/gång istället fäör att lägga sig i ett lägre tempo och löpa på. Siktet är nu inställt på nytt distanspers i Skövde den 14:e Mars. 60 km känns nu rätt rimligt på 6 timmar.
